Stress eller Tristess?
Rastlöshet
Jag är en ganska rastlös person. Jag vill gärna vara ”på väg”, vill ha saker att göra hela tiden. Jag blir stressad och frustrerad av att göra ”ingenting”. Detta betyder inte att jag är immun mot den negativa stress som kan infinna sig när arbetsbelastningen överstiger förmågan, men just det tänkte jag inte gå in på djupare idag.
För en tid sedan såg jag en film som både skrämmer och peppar mig. Tristessens risker tar upp det faktum att vi idag hela tiden får input utifrån som och matas med information, både sådan vi vill ha och sådan vi inte vill ha. Trots denna stimulans blir fler och fler människor uttråkade. Hur var och en reagerar och agerar utifrån denna känsla är så klart helt individuellt. Filmen tar upp de skadliga effekter tristessen kan leda till vilka är de samma som vid stress. Ökad hjärtfrekvens och en höjning av stresshormonet kortisol vilket i sig kan leda till övervikt, hjärtsjukdom, högt blodtryck, trötthet och muskelnedbrytning. Uttråkade hjärnor jobbar snabbare vilket ger oss en upplevelse av att tiden går långsammare.
Monstret
Har du mött henne? Hon smyger sig på dig sakta och du förstår inte vad det är innan hon krupit in under ditt skinn och tagit dig helt i besittning. Lite sciencefiction kanske men det är så jag upplever det. Som att någon/något tar över kontrollen av mig och jag blir till någon som jag inte alls vill vara eller ens kan stå för. Jag blir lättretlig, irriterad och fastnar i ett ältande av allt jag inte kan eller är. Om någon då, om än så i all välmening, försöker peppa mig, muntra upp mig eller tala om vad jag skulle kunna göra för att komma ur denna känsla så exploderar jag. Jag vill slita mitt hår och bara skriiiika rakt ut. För då är det för sent, då har hon mig redan i ett järngrepp.
Jag säger STOPP!
Jag vill må bra och vara jag. Därför har jag satt upp en strategi, eller kalla det fällor för tristessmonstret. Det innebär, för det första att jag behöver vara mer vaksam på hur jag mår för stunden. Lite på min vakt, och snegla över axeln för att se om hon finns i närheten. Om jag ser så mycket som en liten skugga av henne så agerar jag direkt. Jag ser till att hitta på något att göra som får henne att vända och gå någon annanstans. Eftersom jag, som sagt var, inte heller är immun mot den negativa stressen behöver jag också skapa mig stunder av lugn, där jag jobbar på att bara vara. Det är en riktig utmaning för mig och mina ”bara vara” stunder betyder ofta att jag tränar, mentalt eller fysisk, eller läser. Att verkligen inte göra något ligger inte för mig.
Jag har dessutom börjat använda den här tekniken med att stoppa monstret innan hon kommer hela vägen fram på min man. Jag vet inte om han har förstått det ännu men det finns en anledning till till att jag ber honom åka till gymmet, åka och handla för att jag ”glömt” eller helt enkelt bara ber om hjälp med något som får honom att glida undan den tristess jag märker vara på väg in under skinnet på honom till och från. Men detta behöver han ju inte veta ; )
Så vad har du för taktik?
Att vi vill bort från den känslan tristessen ger oss är ju självklart, det är ju ingen behaglig situation. Vi kanske inte kan ha roligt hela tiden men vi kan undvika att hamna i tristess-stressen genom små förändringar. Det kanske räcker med att bara stå upp?
