Ordning och reda, kontroll paradoxen
Hur står det till med ordningen i livet? Hur stora är dina kontrollbehov?
Kopplat till förra veckans inlägg om perfektion kommer här en uppföljare. Jag upplever att behovet av kontroll många gånger ligger väldigt nära vår strävan efter perfektion. Ordning och reda är vägen till struktur och ger möjlighet att styra och ha kontroll över livet. Med kontroll minimeras risken att råka ut för obehagliga överraskningar. Med kontroll blir det lättare att ändra riktning om den valda vägen visar sig vara fel.
På bekostnad av livet
Organisation och ordning är bra, det ger en känsla av trygghet och underlättar vår framfart. Det är när kontrollbehovet tar över den egna viljan och hämmar välmåendet det är dags att sätta stopp. Överarbete i syfte att uppnå perfektion leder till tappad tid. Kontroll för att minsta detalj ska bli rätt leder till att iakttagelseförmågan om vad som försiggår utöver det som kontrolleras minskar. Vi riskerar att missa fantastiska saker som händer omkring oss. Med kontrollbehov minskar helt enkelt våra möjligheter att uppleva. Det paradoxala i detta ligger i alltså i att ju mer kontroll vi strävar efter desto mindre kan vi kontrollera. Eftersom vi alla lever i en föränderlig verklighet så kan ingen av oss styra allt som händer. Således inte heller ha full kontroll.
Det löser sig
Jag vill vara grym på det jag gör, absolut, men inte på bekostnad av livet. Jag vill leva, uppleva, upptäcka och lära mig nya saker varje dag. Jag tror det är viktigt att i all ordning och reda träna på att släppa taget. I allt vi ska ha kontroll över och styra upp behöver vi till och från bara luta oss tillbaka och bara lugnt konstatera att det löser sig. För det gör det så länge grunden finns.
Jag är i grund och botten en kontrollmänniska (jag vet vilka sätt som är de bästa, eller?). Att jag nu i dagarna släppt kontrollen till fem personer som, oberoende av varandra, ska granska och utvärdera mitt arbete är ett sätt för mig att kliva utanför min trygghetszon. Resultatet låter också vänta på sig. Om ca sju-åtta veckor kommer mina ”kontrollanter” att återkoppla till mig och meddela vad de tycker. Och då mina vänner, hoppas jag att allt löser sig 😉
För ärlighetens skull, och för att slippa kommentarer från familjen, ska tilläggas att kontrollfreaket i mig stannar på jobbet allt som oftast…