Klara färdiga gå
Klara färdiga
Jag går på en väg, en grusväg som leder mellan träd och ängar mot en grind. Jag vet inte vad som finns på andra sidan grinden men jag känner i hela mig att jag inte vill öppna den, än mindre gå genom den. Jag har stått framför denna grind så många gånger nu. Tveksamt beslutsam i en oresonlig mix som gör att jag vacklar, fram och tillbaka. Men det är nu det gäller. Kara färdiga gå!
På andra sidan
Vägen mot grinden är en dröm jag haft och en stark metafor för dagens inlägg. Jag tror att många med mig har rädslor som håller tillbaka från vad vi behöver göra. Vi låter bli att ta tag i saker vi skulle må bra av att jobba oss igenom. Vi håller fast vid tryggheten i att det är som det är när vi skulle vinna så mycket på att rensa upp och kasta bort.
Vi kan aldrig vara säkra på vad som väntar oss på andra sidan av något beslut. Ändå tvekar vi inte att sätta oss i bilen för att ta oss till jobbet men att avsluta en dålig relation eller göra en större affär kan vi dra på i evighet innan vi agerar. Allt baserat på rädsla. Rädslan att inte veta vad som finns på andra sidan. Det kan till och med hända att vi får signaler som vill leda oss i rätt riktning, genom grinden, och vi väljer ändå tryggheten i att stanna och inte ens öppna grinden för att titta vad som kan finnas på andra sidan.
Gå
Men nu får det räcka. Jag har fått tillräckligt med bevis på att det är dags nu. Så jag säger klara färdiga gå! Är det så att det jag möter på andra sidan grinden, vidare på vägen inte passar, då går jag tillbaka och letar efter en annan väg, en annan grind. Hur svårt kan det vara?
