Livet är en cirkus
När jag var runt 6 år skulle jag bli cirkusartist, närmare bestämt lindansös. Jag vet inte om jag kan säga att det var en barndomsdröm för det fanns andra yrken på min agenda också. I vilket fall som helst, jag var klok nog att inse att lindansös var inget jag skulle bli utan träning. Så för att skrida till verket tog jag ett hopprep och knöt fast ena änden i sänggaveln. Den andra änden knöt jag noga fast i en strykbräda, inköpt i någon av den tidens leksaksaffärer (så långt allt lugnt). Så var det dags för konster, jag klev upp i sängen och satte första foten på repet…snacka om feedback!
Vad har hänt med modet?
Jag vill nu inte få er och tro att jag inte kan skilja på dumdristighet och mod men vart tog modet från barndomen vägen? Modet att prova, modet att utforska och testa gränser. Ingenting är omöjligt! men ändå drar vi oss många gånger från att testa idéer som dyker upp. Jag vill inte på något sätt flagga för dumdristighet men jag tror att vi allt för ofta väljer bort testandet till förmån för tryggheten i att inte göra bort oss. Vi bjuder för lite på oss själva, av rädsla för att andra ska titta snett på oss eller (om möjligt ännu värre) på grund av risken/möjligheten att misslyckas med det vi företagit oss.
Jag blev aldrig någon lindansös, gav upp de planerna medans bulorna la sig (det hindrade mig dock inte från att flera år senare testa trapets istället). Jag hade modet att testa när idén dök upp. Nu är jag äldre och kan, förhoppningsvis (i högre utsträckning) skilja på dumdristighet och mod och nu vill jag utmana er. Låt oss bli lite modigare, låt oss testa och bjuda på oss själva. Vad gör det om det någon skrattar, då har du gjort någon glad. Vad gör det om du inte lyckas på första försöket. Du kan välja att prova igen eller bara lugnt konstatera att det inte gick som du tänkt, men det var värt ett försök. Det krävs mer än ett hopprep i plast och en leksaksstrykbräda i trä för att gå på lina.
